Saur

Hur gick det då? Jo men inte värst bra kanske, Harry har fått för sig att bli rädd för mina skidor efter att vi krockade till på en träning tidigt i vintras, så nu kan han gå fint, sen få för sig att springa och hålla koll på vart skidorna är, och på det viset går det ju inte så fort som det skulle kunna gå. Är en ny utmaning detta för mig, har nog inte haft en hund som är så känslig och tar åt sig av saker som sker runtomkring så lätt. Första varvet på pulkatävlingen gick väldigt bra, men så går jag upp och skalmar i varvningen och sen var det kört, Harry blev rädd och sprang sen och tittade på mig sista varvet....tråkigt och rätt frustrerande, men vi kan ju säga att vi har något att jobba på, så nu försöker vi köra korta roliga pass innan hjärnspökerna dyker upp för att se om det släpper! Har också börjat testa ynglingen Arthur lite, han har fått vänja sig vid skidor och sele igenom att springa lös när jag kört de andra hundarna och jag har kopplat på honom 2 gånger, en gång med de andra hundarna och en gång solo, både gångerna har han sprungit framför skidorna vilket bådar gott, men krävs nog en stor skopa fokus och mognad där för att han ska kunna kallas för en draghund, och det är ju nästan ett år kvar innan han ska stå på en startlinje så vi har tid på oss. Positivt på tävlingen var att det kändes helt okej för mig att åka (jämfört med fjolårets tävling på samma bana då jag trodde jag skulle behöva en hjärtstartare efter halva loppet). Tycker att träningen blivit lite hipp som happ och att det blir vad det blir på sistone, vilket är bättre än inget, men har haft som tanke att försöka få till lite mer struktur på veckorna, men senaste tiden har jag varit för trött för ens tänka på intervaller och hemmastyrkan har bestått av 20 utfallssteg och en bålövning och ändå har jag ändå känt mig sliten. Kombinationen av lite sömn, januarimörker och ett konstantflöde av förskolebaciller som ska besegras kanske, och en ambition av att vilja lite mer än vad som orkas med. Får bli en lugn avslutning på januari så kanske orken kommer med februarisolen.

Julen spenderades hemma i Ljustorp, därefter var det tänkt att vi skulle till Jämtland och sen vidare till fjällstugan, men odd var så sjuk att vi fick skjuta på resan och kom iväg först på nyårsafton som spenderades som dem gjort de senaste tre åren, med mamma och pappa, Jennifer och barnen hemma hos jennifer! Mysigt och alldeles lagom avancerat med tre rätters middag ala Jennifer och god natt innan 23.00.

I dag ska Olga och Hilding få åka ut till kovland på kovlandsloppet med kusinerna, Odd får stanna hemma med John och dra till skidspåren inför Medelpad classic, är lite dubbelt, vi vill ju gärna ha med han på aktiviteter som skidtävlingar för att han ska få vara med i samanhanget, samtidigt som han struntar högaktningsfullt i att det är en tävling och varken tar på sig nummerlapp eller kommer till start eller vill åka runt den tänkta banan, utan hellre springer gatlopp på skidorna genom avspärrningar och målfållor, då får man fundera över för vems skull man gör det, han mår inte dåligt över att inte vara med och resten av familjen får en lite (mycket) smidigare dag med färre nervsammanbrott och stressutslag. Huvudsaken är att han gillar att åka skidor (hehe) och det gör han! På ljustorps if skidträning på tisdagar springer han åttor uppför backarna och kör köttbullen ner, stavar är fortfarande överflödiga men han har börjat att glida lite på sina 90 cm långa skidor, de två nya lite längre skidparen jag och John köpt till vintern duger icke. 

Nu när jag ändå skriver om Odd måste jag berätta att efter hans dunderinfluensa, där han blev helt knäckt under jullovet, så har en mer mogen liten kille kommit fram, han svarar oftare direkt på tilltal, svarar adekvat ja och nej på frågor, tidigare var det nej på allt. Och han har börjat prata med fler flerordsmeningar som t ex "åka skoter med pappa", "pappa jobbar, kommer sen" "inte förskolan, stanna hemma". Han har också börjat klä av och på sig mer självständigt och slutat helt med napp, när han var sjuk ville han inte ha den (pga ont i halsen och illamående) och när han sen ville ha den sa vi att den hade gått sönder och att sopbilen fått den, villet han verkar ha köpt, även om han var lite ledsen första veckan så har det gått betydligt över förväntan.  

Olga är som en treåring är mest, pendlar mellan att vara en stor tjej som kan det mesta och kan göra det mesta själv och att inte kunna göra något alls och att allt bara blir fel, utbrott om skeden råkar vara en annan än mumintrollet, kaos om stolen står fel eller om filen inte täcker alla havregryn, man vet liksom aldrig hur, var eller när det ska bryta ut, men mellan alla 3 års utbrott så är hon också väldigt kramgo och redig, kan inte vara helt enkelt att vara mellabarn med en storebror med speciella behov som kan vara rätt oberäknelig och en lillebror som precis upptäckt att man kan reta gallfeber på storasyskon genom att ta grejerna det leks med, kanske inte så konstigt att hon har börjat vilja gå till farmor på eftermiddagarna, lite lugnare tempo och hon får leka ifred. Men hon och Hilding har också börjat leka lite med varandra, är Olga en superhjälte med en mantel så ser hon till att även Hilding blir en superhjälte. Hilding är som treor oftast kanske blir? Nöjd med livet och den lilla uppmärksamhet han får, hehe, nej men en gosigare och nöjdare 15 månaders får man leta efter, så länge han får klättra, äta och sova så är hans liv komplett, han klättrar verkligen på allt och vill inte göra något annat just nu, möjligtvis tända och släcka lampor och rensa ur diskmaskinen. Den enda punkt vi inte är överens om just nu är nattsömnen, får han sova ett uns för länge på dagen kör han vakenrace mellan 22 och 02, vilket är rätt knäckande, men med en lite kortare dagslur så får vi nog ordning på det, även om det är rätt skönt när han sover lite längre på dagen med de dagar de större är på förskolan...

Läste igenom lite gamla blogginlägg häromdagen och jag är glad att jag fortsatt att skriva igenom åren även om det inte blir så ofta. Och jag tror att jag kommer att uppskatta och sakna den här tiden när jag förhoppningsvis kan gå tillbaka och läsa detta om 10 år. Nu ser vi framemot en lång vinter med mkt snö, ljusare dagar och varm choklad på altanen.