höst
Hilding närmar sig sin årsdag och i gårkväll ögnade jag igenom senaste årets blogginlägg. Kan nästan inte förstå hur fort ett år kan gå? Min lilla bebis som nyss var ett knytte är nu uppe och spatserar, dansar till musik, visar stort missnöje när det inte går hans väg eller när han blir lite för trött eller hungrig, däremellan mest nöjd och glad och hittar oftast något att roa sig med, vill göra som sina stora syskon redan, cyklar dem så letar han reda på en övergiven cykel och sätter sig, myser dem i soffan kommer han efter och försöker klättra upp. Helst av allt vill han vara ute, han har börjat bli en riktigt liten klätterapa, att ta sig upp på stora studsmattan är inga problem, att hasa sig ner för altanen och sen klättra upp på farstubron är också en höjdare. Mat är fortfarande livet och sover oftast gott om nätterna, funderar på att flytta ihop Hilding och Olga så dem får sova i samma rum, men vet inte om jag vågar jinxa de goda sovvanor som, peppar peppar, fortfarande råder i huset...
Det senaste året har varit lätt konstant kaotiskt och intensivt, skulle kanske inte säga att jag älskat varje minut av det, men jag skulle heller inte vilja byta bort det. Nu när Hilding blivit lite större och följer storasyskonens rutiner på ett annat sätt och roas av samma saker så går allt ändå lite smidigare, det ska inte sovas i tid och otid och ätas konstant, men istället blir mer att passa och plocka undan eftersom han är en ihärdig och rörlig undersökare, men han är rätt tålig...Han har fått lära sig "den hårda" vägen (learning by doing, hehe) och är inte den som gnäller i första taget, heller inte en bebis som tror att han är odödlig. Babysimmet på tisdagar är Hildings höjdpunkt och han sprattlar runt i bassängen, dyker och tar sig upp på kanten som om han inte gjort något annat, så mysigt att få komma iväg och göra något vi två.
Okej senaste 2-3 veckorna har dagisbacillerna härjat i huset, halsont, hosta, snoriga näsor och tjocka bihålor, klarar man sig undan med en vecka kan man vara rätt nöjd, men när man vecka tre fortfarande känner av förkylningssviter så känns det tuffare. Ansåg mig frisk i går och körde ett kombinerat löp-rullskidspass med lite puls, i gårkväll började halsen klia och trötthetskänslan komma smygandes igen, lite bättre nu på morgonen men känns som det kan gå åt vilket håll som helst. Att hinna med att träna är en sak som är klurig, men att sen hinna få till någon som helst återhämtning känns som mission impossible just nu, vilket gör att det I bland känns som träning tar lite mer än vad det ger, är ändå rätt okej på att acceptera läget och inse att nu inte är tiden att bli bättre/snabbare/starkare utan att tänka att jag tränar mer för att behålla förståndet och en del av mig själv som inte är mammaangelica24/7. Sen är man ju ändå en tävlingsmänniska så kanske svårt att släppa prestationen helt....
Baksida lår jävlas fortfarande och förra veckan besökte jag en som på nytt ska hjälpa mig få ordning på det, hittills har mina kortare löpsträckor, vila, rehabövningar gett föga resultat...började med en nål-duvning av vad och lår som fortfarande känns av, är som att hela baksidan ligger i konstant kramp. Ska dit på torsdag och se om det blir nya nålar, börjar bli lite less på att aldrig kunna börja springa lite längre pass, det är ju som hösten tjusning.
Jag och John skrällde förra helgen och gick ut och åt mat, drack en drink och drack en öl framför öppen eld! Får se om vi får till en fjällhelg utan barn i höst med, kanske en välbehövlig uppladdning inför november/december mörkret..
Odd har börjat rida på en Islandshäst, Vidar! Han tycker att det är väldigt spännande och roligt.
Nu ska jag lägga på ett kol, koka gröt klä på kidsen och sen bege oss mot förskola och kyrkis!
