Saur

En dag till och vi tangerar Olgas rekord med bf+5....hoppas inte, men känns ändå rätt troligt. 

 

I fredags em/natt var jag rätt säker på att det var på g, fick småvärkar var 10 minut under några timmar fram och tillbaka och kunde bara sova någon timme i stöten. Så höll det på fram tills 4 tiden på morgonen då jag lyckades somna och sov sedan till 6-7 tiden och då kändes det nada. Sägs att trean kan vara lurig, har känt några värkar sen dess och lite molvärk, men vet liksom inte om jag ska ställa mig in på bebis eller att det bara är kroppen som luras lite. Tar på krafterna att gå och vänta på "nu är det dags tecken" hela tiden. Är sinnessjukt trött, dels är det förkylningen som inte har gett med sig än, bihålorna är bättre tack vare lite piller och nässpray, men halsen klias och näsan rinner lite fortfarande. Men sen är det nog kroppen och hjärnan som är trött på att vara gravid nu och inte orkar med detta, vill liksom vara över på andra sidan, komma ur detta limbo-tillstånd. Samtidigt är man nog aldrig så mkt i nuet och samtidigt i längtet efter framtiden som när man gått övertiden, tänker att jag ska njuta av de sista sparkarna i magen, fundera över hur bebben ser ut och vad den har för personlighet och hur syskonen kommer att reagera, men mest känns det som att hjärnan är i någon slags dvala med noll energi eller kraft till att tänka en endaste vettig tanke eller på något annat än att det vore skönt om bebin kunde ta och komma nu. 

Regnigt och ruggigt ute, varken vill eller orkar lämna huset. Men tänker i tanken att om jag varit icke gravid hade jag sprungit ett fint långpass på kronstigen i dag, längtet ut i skogen är ganska stort. Gick en vända upp bakom gula huset i går med Odd och Olga, John och Ulla körde att gäng stavgångsintervaller, dem gick 5 vändor, vi gick en 3/4 dels vända, flåsade som en get ändå och var nog nästan lika trött. 

 

Jaja, om man ska försöka vila sig lite till och rulla tummarna så kanske det har kommit en bebis tills nästa uppdatering.